Att det har gått nästan ett år sedan mitt senaste blogginlägg och att högen med opublicerade bilder växer säger något om min tillvaro just nu. Det visade sig bli lite för mycket att plugga på heltid och jobba extra i kombination med bilduppdrag och andra sidoprojekt. Och sen ska man ju ha ett liv också, sägs det. ;) Så nu har jag dragit i bromsen en aning. I sommar blir det lite färre bröllop än vanligt för att jag i höst ska kunna fokusera på att avsluta min lärarutbildning. Men jag har inte satt tvärstopp för uppdrag i sommar – om du är intresserad av att boka mig, skicka gärna ett mejl, så ser vi! Och bloggen kommer efterhand att fyllas på med massor av fina foton som det riktigt kliar i fingrarna av längtan att få visa er!
I våras gjorde jag en praktikperiod i finska Borgå, en mysig liten stad som också visade sig ha en mycket bildvänlig gammal stadsdel.
Så vill jag passa på att önska er alla en riktigt skön sommar!
Borgå/Porvoo, Finland, 2018
Hoppas ni alla har en finfin sommar och ser till att hitta en solvarm plats att göra ingenting på, i stil med den här livsnjutaren. ;)
”Kan man ha med ‘könsmaktsordning’ i en predikan?”
Tidigare i år fick jag ett spännande uppdrag; att följa en präst i hennes arbete. Tidningen Arbetsliv var uppdragsgivare och det handlade om att porträttera ett yrke i bilder. Rebecka Tudor är präst i södra Stockholm och fick stå ut med att ha mig efter sig som en skugga under några arbetsdagar. Hon visade sig inte bara vara helt okej med det, utan också vara en väldans trevlig och inspirerande person. Det är alltid en sådan energikick att träffa någon som vågar bryta mot normer och aktivt vara en förebild för unga människor.
Se reportaget ”Mellan himmel och jord” på Arbetslivs hemsida.
Det här är ett inlägg i samarbete med Heart of Lapland.
Sista dagen i Norrbotten för den här gången och jag vaknade i ett strålande soligt Pajala med klarblå himmel. Jag beslöt att börja dagen med en tur till Vasikkavuoma, där jag aldrig har varit förut. Det är ett naturreservat, Kalvmyren på svenska, en slåttermyr med flera av de karakteristiska tornedalska ladorna bevarade. Ett levande dokument på historisk markanvändning, enligt Länsstyrelsen. Det skulle vara väldigt roligt att åka dit på våren eller sommaren igen, då vattnet runnit undan och orkidéer och typiska slåtterväxter frodas. Nu rullade jag in mellan höga snövallar och möttes av en tyst lägerplats, men de fina trästugorna och eldplatserna gjorde det enkelt att föreställa sig sommarfester, grillkvällar och picknickar där. Jag klättrade upp i utkikstornet och tittade ut över myren. Korpen ropade i trädtopparna men jag såg den inte. I övrigt var det alldeles lugnt och stilla på myren.
Nu begav jag mig söderut och tog en annan rutt än den jag körde på uppvägen. Nästa stopp på vägen var Jokkfall, det vackra vattenfallet med 9 meters fallhöjd norr om Överkalix.
Längs vägen tänkte jag för mig själv att det var ovanligt lite djurspaning längs vägarna under det här besöket. Normalt sett dyker det alltid upp ett gäng renar som ser förvirrade ut kring huruvida de ska korsa vägen eller inte (tack och lov har jag aldrig varit i närkontakt med dem under bilkörning, det har alltid gått bra!) eller rentav en älg eller två i skogsbrynet. Under den här resan hade jag, till min besvikelse, inte sett några vilda djur. Några sekunder senare rörde sig något i vägrenen och en vacker, kritvit ripa stod – väl kamouflerad – invid snövallen. Jag hann bara köra en liten stund till innan en stor räv kilade över vägen just som jag saktade in när jag körde igenom en liten by. Så ibland går uppenbarligen önskningar i uppfyllelse, för lite safari blev det ändå! (Som fotograf är jag förstås ordentligt arbetsskadad kring att man måste ha bildbevis på allt som händer, men man får faktiskt göra ett undantag när man kör bil!)
I Överkalix blev det stopp för lunch. På Brännvalls konditori kändes det lite som att göra en tidsresa. Den tidstypiska inredningen från 1950-talet eller så var väl bevarad och gav stället gott om charm.
I Svartbyn söder om Överkalix finns också det nystartade mikrobryggeriet Tjers bryggeri. Frida Andersson utbildade sig till sommelier i Stockholm men beslöt att flytta hem till Norrbotten igen. När hon startade bryggeriet med öl på källvatten och lokala råvaror fanns namnet nära till hands. Hennes pappas familjegård heter Tjers och ett bättre ölnamn finns väl knappast att hitta. Cheers!
Från Överkalix rullade jag vidare ner till Luleå och kom till flygplatsen strax efter solnedgången, lite trött efter många timmar bakom ratten den senaste veckan men med nyladdade batterier av frisk luft och umgänge med goda vänner. Nu hade jag nått slutet på min roadtrip och täckt in flera fina platser i Tornedalen och Kalix älvdal – kul att ni följt med på resan!
Det här är ett inlägg i samarbete med Heart of Lapland.
I Pajala var det dags för både lite jobb och lite vila. För mig är det verkligen avkoppling att komma till Pajala. Trots att vännerna där nu är heltidsarbetande småbarnsföräldrar med full rulle på schemat varje dag lyckas de hitta små stunder att umgås och får en alltid att känna sig välkommen. I övrigt är det skönt att bara vara. Ta en hundpromenad eller en tur på sparken och veta att storstadspulsen är långt borta.
Men först tittade jag in hos Jesper Spåra i Vildmarksmekka-butiken. Det är en frilufts-, jakt- och fiskebutik i centrala Pajala som mina vänner startade upp för några år sedan och som Jesper nyligen tagit över. Han tog steget och lämnade Uppsala, jobb och allt och kom upp till Norrbotten för att utbilda sig till fiskeguide och hitta ett jobb där han förhoppningsvis skulle få vara utomhus lite mer. När butiken blev till salu var det inte mycket att tveka på. I verksamheten ingår också fiskecampen Camp Onka vid Lainio-älven, där Jesper lär hålla till en del i sommar med flugfiskespöt.
Sedan gick turen till byn Teurajärvi för ett besök hos Andreas Holland och Anette Jönsson på Arctic Circle Adventure – och deras 45 hundar! Redan färden dit blev spännande. ”Ring mig när du kommer till Teurajärvi” sa Anette. Sagt och gjort, när jag rullade in i byn plockade jag upp mobilen. ”Sväng in på Hällforsvägen. Det är en lite mindre väg och du får ta det lugnt för det är lite halkigt, med svallis på sina ställen.” Jag tittade ner på vägbanan framför motorhuven. Det såg ut som en hockeyrink. Svallis innebär att vatten och is runnit sidledes och gett lutning åt vägbanan, vilket förstås försvårar ytterligare att behålla greppet. I låg hastighet rullade jag på den lilla skogsvägen medan husen blev allt färre längs sidorna och hoppades att jag inte skulle glida av och hamna i en snödriva. ”Vid sista röda huset svänger du och då kommer du till en vägbank som går över sjön så att du kommer ut till oss på ön. Se bara till att ha käpparna på din högra sida.” Jag bara gapade. Ö? Sjö? Vägbank? Men snart såg jag deras röda fina gård på den lilla ön kanske 100 meter ut i sjön. Anette, med rötter i Teurajärvi, och Andreas, ursprungligen från Tyskland, mötte mig på gårdsplanen och vi tog en tur bland hundarna innan vi slog oss ner i köket och de fick berätta om sin verksamhet. Det var hundarna som förde dem samman en gång i tiden och intresset för hundspannstävlingar och jakt gick så småningom från hobby till arbete. Eller ja, livsstil är nog rätta ordet.
Sedan fick jag och bilen en välbehövlig paus i Pajala. Hundpromenader, en tur till kaféet i byn, lite plugg medan det var lugnt i huset, lek med barnen, renskavsgryta till middag. Och som en bonusavslutning – norrsken vid läggdags. Jag hann bara dra på täckbyxorna över pyjamasbrallorna, hugga tag i stativet och ge mig ut på gatan innan det började falna och försvinna, men några sekunder av den magiska gröna dansen fick jag se.
Det är alltid vemodigt att säga hejdå till vännerna häruppe men den här gången kändes det lyxigt att kunna säga ”Vi ses snart igen!” – för i april blir det bröllop minsann!
Detta är ett inlägg i samarbete med Heart of Lapland.
Efter frukost på Lilla grand hotell i Kalix var det dags för ett besök på Camp Frevisören utanför Båtskärsnäs. Om somrarna är det fullt av liv och massor med norrmän som kommer och campar här vid havskanten. Men även vintertid finns det mycket att göra i det vackra, vita vinterlandskapet. En vedeldad panna kaffe i vårsolen kan vara bland det bästa som finns.
Så lämnade jag Kalix älvdal och kom in i det faktiska Tornedalen. Via Haparanda körde jag norrut, förbi Kukkolaforsen. Flera kilometer av brusande fors som nu delvis var täckt i snö och is.
Sedan gjorde jag ett stopp på Hulkoffgården. Vem hade kunnat tro att det fanns en butik med Armani-kläder i en liten by längs Torne älv? Det gör det. Och en väldigt mysig restaurang, med White guide-rekommendation dessutom.
Sedan fortsatte färden norrut längs älven. När jag närmade mig Hedenäset var jag tvungen att stanna. Panoraman över älven var så vacker att jag hade svårt att hålla blicken på vägen. Det är i sådana stunder jag känner att jag skulle behöva ta mig en rejäl funderare kring varför jag bor i Stockholm. Då är längtan ut i landet och naturen stor.
När jag passerade genom Övertorneå körde jag förbi folkhögskolan, ”där allting började” en gång i tiden. Solen hade just gått ner och jag svängde ner till älven. Med kameran i näven traskade jag ut på skoterspåret, men plötsligt sjönk jag ner ända till knäna i snön. Det var lite svalt om benen, men där blev jag stående en stund och bara tog in den milda, lila himlen över Finland på andra sidan älven.
Så var det dags för sista sträckan och det nordligaste målet på resan; Pajala. Men strax norr om Övertorneå, i Juoksengi, var jag förstås tvungen att pausa och ta en polcirkel-selfie – det hör ju till!
Här är min körsträcka hittills.
|
