Detta är ett inlägg i samarbete med Heart of Lapland.
Första dagen på roadtripen är avklarad och jag har nått dagens mål; Kalix. Men det hann hända mycket trevligt längs vägen!
Första stoppet var i Töre, en liten ort som för mig tidigare mest var känd som byn där man svänger av från E4:an och på E10:an. Jag var ju tvungen att stanna för lunch på Roady – Sveriges första KRAV-certifierade vägkrog. (Här kan du läsa mer om vad KRAV-märkning innebär om du vill.) Tumme upp för ambitionerna och miljötänket! Jag sneglade lite på renskaven på a la carte-menyn men tänkte att det kanske kommer fler chanser till det denna veckan, och valde dagens lunch – svensk kyckling med KRAV-märkt pasta och krämig sås med dijon-senap. Det var smarrigt – men en portion som nog hade kunnat mätta tre hungriga lastbilschaufförer.
I Töre kan du också runda Bottenvikens nordligaste punkt. Och inte nog med det, du får ett diplom från kommunen som bevis. Om jag var du skulle jag passa på innan isarna smälter i vår, annars får det nog bli med båt!
Utanför Töre finns en mysig liten by som heter Pålänge och i utkanten av den ligger Land & Strand som drivs av Gita och Janne Stenman. Sedan sent 1990-tal har de drivit denna anläggning med stugor, restaurang, pub och bastu med badtunna – och flera aktiviteter att välja på i omgivningen – alltihop med hållbarhetsperspektiv och miljötänk. De är just den typen av engagerade, genuina människor som krävs för att driva något liknande och deras passion för verksamheten smittar av sig och förstärker bara upplevelsen. Unikt i deras verksamhet är också möjligheten att följa med Janne ut på löjromsfiske och få en inblick i det enormt krävande hantverket som sätter priset på denna delikatess.
Färden fortsatte till Kalix, där jag checkade in på Lilla Grand Hotell och mötte upp med Åsa och Emelie från Heart of Lapland. Vi begav oss sedan till Hotell Valhall där jag snabbt återigen blev påmind om Kalix’ största stolthet – löjromen.
Så blev det kväll i Kalix. Där solen gick ner över älven (den tredje jag körde över idag om jag räknat rätt, Luleälven, Råneälven och Kalixälven) och den stora frågan kvarstår. Är det en löjromskula eller en bandyboll?
Det här är ett inlägg i samarbete med Heart of Lapland.
De närmsta dagarna kommer jag att tillbringa i Norrbotten, närmare bestämt på en liten tornedalsk roadtrip där jag kommer att besöka olika företag för Heart of Laplands räkning.
Heart of Lapland är östra Norrbottens turistorganisation. Alltså ett nätverk för entreprenörer inom turistnäringen i Tornedalen från Kalix i söder till Pajala i norr.
För er som inte vet om det hyser jag en viss förkärlek för norra Sverige… Hur det kommer sig vet jag knappt själv riktigt. Men det är just det som gör det här uppdraget så kul – jag får en chans att reflektera över det och försöka berätta för er vad det är som gör Norrbotten så speciellt. Hoppas ni följer med på resan!
Som yngre hade jag varit i svenska fjällen men knappt ägnat skogslandet en tanke. När jag som 20-åring skulle plugga något med Afrika-fokus på folkhögskola, med en förhoppning om att få resa söderut inom utbildningen, och det visade sig finnas just en sådan linje på Tornedalens folkhögskola i Övertorneå tyckte jag det var perfekt. Jag fick resa både norrut och söderut! Jag visste knappt var Övertorneå låg, men det skulle komma att bli ett fantastiskt roligt läsår intill älven med utsikt mot Finland på andra sidan – inklusive min första resa till Tanzania, och besök av tanzaniska vänner vid polcirkeln. Kontrasterna var tydliga och ja, jag har väl alltid gillat kontraster, det där lite extra spännande och intressanta.
Det var också vänner från utbildningen, bosatta häruppe, som har fått mig att återvända norrut gång på gång. Det har blivit många besök genom åren, fyllda med allt det jag kommit att älska med Tornedalen. Heta bastubad och iskalla dopp, jakt och fiske och långa promenader i skog där man inte möter någon annan än möjligen björnen, ett lugnare tempo och gästvänliga människor som sätter på kaffe utan att blinka när man dyker upp.
Onekligen lite kontrast mot vardagen hemma i ett betydligt stressigare Stockholm.
Så häng på, så ska jag visa några glimtar av Tornedalen! :)
Utsikten från flygplanet strax innan landning i Luleå. Isen på Bottenviken.
Det har hänt en del sedan jag träffade henne i september. Nu är vi äntligen inne i månaden då det är dags och spänningen är olidlig. Som jag längtar!
Aneby, 2015.
Sommarens andra bröllop gick av stapeln i Gimo i slutet på juli. En fantastisk herrgårdsmiljö, en vacker utomhusvigsel och idel pirriga leenden och kärleksfulla kyssar mellan brudparet, samt ett riktigt trevligt gäng tärnor och marskalker, gjorde denna dag enormt rolig!
Alla bebisar är små underverk, men visst känns det lite extra i hjärtat och pirrar lite extra i magen när det är dags för ens nära vänner att bli föräldrar, vänner man känt sedan man själv var ett litet barn. I januari blir Eva och Jesper föräldrar för första gången och förberedelserna pågår för fullt medan den lille varelsen sparkar för glatta livet därinne. All kärlek till er!
Nu börjar det verkligen bli dags att visa lite bilder från sommarens bröllopsfotograferingar!
Sommaren har inte varit den bästa vädermässigt men det har knappt fallit en regndroppe under bröllopen så jag har verkligen kunnat andas ut och lämna mitt katastrofväderkit i väskan. Och vilka bröllop det har varit sedan! Jag har verkligen världens bästa jobb som får vara en del av en av de största dagarna i livet och får träffa så många nya, underbara människor.
Först ut var Therese och Tom, som jag först träffade i Gamla stan en iskall vinterdag, och som fick en alldeles fantastisk junidag för sitt bröllop. En så himla härlig dag, med massor av kärlek och en del glädjetårar, med vigsel i Finska kyrkan och fest i norra Stockholm.
Vi är fyra barndomsvänner, numera utspridda över södra halvan av landet, som ser till att ses åtminstone ett par gånger om året. För ganska exakt ett år sedan sågs vi i Malmö, och lyckades pricka in lite av Malmöfestivalen – men aktiviteter och evenemang kommer alltid i andra hand. Det viktigaste är att umgås, prata om allt som hänt sedan sist, skratta och lära känna varandra lite, lite bättre. Vänner man trodde man kände utan och innan, som man känt hela livet. Trots det känns det för varje gång vi ses som om vi lär känna varandra lite bättre och vänskapen blir lite djupare. Så enormt tacksam för dessa stunder!
Malmö, 2014.
|