Mellan september 2012 och april 2013 körde jag och min sambo Brian vår Land Cruiser från Sverige till Moçambique. Nästan 30 000 km genom 24 länder på ungefär sju månader. Under resan bloggade jag för Dagens Nyheters webb. Här kan du se bloggen i original och här nedan följer den i sin helhet (från början till slut, inte med det senaste inlägget först som i en vanlig blogg).
Nu bär det av!
5 september 2012
Det är början på september. Just som alla våra vänner har börjat komma in i vardagslunken efter sommar och semester släpper vi allting här hemma och packar in det vi behöver i en bil för att tillbringa det kommande halvåret körande genom över tjugo länder. Vi har planerat för det utan paus i över ett och ett halvt år och att vi nu äntligen är på väg är en alldeles underbart svindlande tanke.
Planen är att köra från från Stockholm, Sverige till Vilanculos, Moçambique. Där finns min sambo Brians familj och väntar på oss. Vi träffades där för sex år sedan och har ända sedan de där första pirriga mötena som nykära och dejtande pratat om att en dag köra bil genom hela Afrika tillsammans. Nu när varken studier, jobb eller barn (inte för att det har hindrat andra!) håller oss hemma tar vi chansen att förverkliga den här gemensamma drömmen.
Det har varit långtifrån enkelt att göra verklighet av det här projektet. Att det skulle vara svårt visste vi, men det går nog inte att föreställa sig hur det är att förbereda en sådan här resa förrän man har provat. Bil, budget, resrutt och utrustning är bara några av de områden där man behöver göra omfattande research. När vi sedan stod med en vattenläcka i badrummet just under sluttampen och allehanda andra bekymmer tornade upp sig var det stundom svårt att orka med allt, men med rejäl envishet och sparlågeenergi och tanken på den stundande resan grejade vi det.
Så nu är vi här, på väg. Vi kom inte så långt den första dagen – bara till Linköping. Men vi ser det som en bedrift i sig, efter att ha kämpat för det så länge. Jag vet inte om någon blivit så exalterad över att få krypa in i ett tält efter att ha suttit 20 mil i en bil. Vi reser och lever i en Toyota Landcruiser med taktält, kylskåp, dusch, extra bränsletank, vattentank och utrustning för tuffa förhållanden, dåliga vägar och de flesta tänkbara (och kanske några otänkbara) situationer.
De första dagarna har vi nu tagit oss vidare via Köpenhamn till Schwerin i norra Tyskland. Bilen är parkerad, tältet uppfält och middagen ska snart tillagas. Vi börjar så sakteliga komma in i det och de dagliga rutinerna går allt lättare och snabbare att klara av. Om det tog oss en kvart att slå läger i början kommer vi att göra det i en handvändning om några veckor!
Nu ska vi köra ner genom Europa, ta oss över Medelhavet, in i Afrika, köra hela vägen från kontinentens norra del till dess södra spets innan vi avslutar i Moçambique på sydöstra sidan. Vi ser fram emot spännande möten, vansinnigt vacker natur, hisnande äventyr, tålamodsprövande utmaningar och lärorika upplevelser. Följ gärna med oss på vår resa!
Tre dagar i Berlin
10 september 2012
Det kan tyckas lite långt att köra bil ända till Berlin för att besöka den jordanska ambassaden, men då det föll sig så att ambassaden råkar ligga i Berlin och vi inte hann ansöka om visum per post innan vi lämnade Sverige och vi ändå skulle köra genom Berlin, fick det bli så. Vi kom inflygande med andan i halsen samma eftermiddag som vi nådde Berlin alldeles innan ambassadens stängning efter att ha fickparkerat Landcruisern i den enda lilla lucka vi hittade. Med en hel del annat att tänka på de senaste dagarna insåg vi inte att vi skulle verka väldigt dåligt förberedda som bara stövlade in på ambassaden och konsulns sekreterare suckade med ett skratt över våra tusen frågor innan hon skickade ut oss på stan igen. Inga visum förrän vi fört över pengar till ambassadens bankkonto. Dagen därpå kunde vi komma tillbaka och hämta ut våra visum, så färska att vi inte fick stänga igen passen då bläcket inte torkat.
Jordanien fanns med bland länderna i vår ursprungliga rutt, där tanken var att köra hela vägen till Afrika. Men när situationen i Syrien förvärrades alltmer medan vi förberedde för resan fick vi se oss om efter alternativ. Nu blir det istället en veckolång båttur på lastfartyg mellan Italien och Israel – men Jordanien la vi in i rutten igen. Där finns för mycket som lockar för att vi skulle stryka även det, både otämjd öken och historiska platser. När vi ändå är ute och kör, liksom.
Det blev ett stopp på drygt tre dagar i Berlin, dels för att hinna med lite praktiska saker som visum och annat och dels för att hinna se lite av staden. Brian hade aldrig varit där tidigare, jag hade varit där som 9-åring. Förutom halvtaskigt väder och rejäl avsaknad av internettillgång trivdes vi bra. Det visade sig pågå en musikfestival och campingen vi planerat att sova på var full. Vi hamnade istället på vad som snarast skulle kunna kallas en bakgård i centrala Berlin, full av husbilar. Vi sänkte medelåldern och höjde actionnivån betydligt när Landcruisern sållade sig till husbilarna och fick många trevliga kommentarer, komplimanger och nyfikna blickar.
I förrgår tog vi oss ut till norra delen av staden för ett besök på vad som återstår av koncentrationslägret Sachsenhausen. Kvällen innan hade vi suttit och pratat om landets historia och vår olika bakgrund gjorde sig tydligt påmind. Medan jag har ägnat hundratals skoltimmar åt andra världskriget och Förintelsen vet Brian bara det mest grundläggande. Han skulle däremot kunna berätta allt som är värt att veta om boernas krig mot Chaka Zulu.
Jag besökte Sachsenhausen som 9-åring och det gjorde ett oerhört starkt intryck på mig. Tillbaka i skolan fick jag på klassens timme en fredagseftermiddag berätta om vad jag sett. Jag vet inte om det var för att det var intressant eller om jag helt enkelt bara hade så mycket att säga, men tiden räckte inte till och jag fick fortsätta följande måndagsmorgon. Nu, med 20 år till av livserfarenhet, kunskap och insikt i vad som verkligen hände blev upplevelsen om möjligt ännu mer fasansfull. För Brian, som inte redan läst alla faktaböcker, sett alla skoldokumentärer och hört överlevare berätta om sina erfarenheter, var det en mycket stark upplevelse. Det var svårt att släppa tanken på hur många människor som lidit, hungrat och dött på den här platsen – just där vi gick. En enda tanke malde i huvudet på mig, jag tror det är en boktitel på en bok om Förintelsen; Må vi aldrig glömma. Ändå har det hänt igen, och igen. Det går bara inte att förstå.
Historia i Prag och österrikiska delikatesser
16 september 2012
Jag blev kär i Prag direkt. Alla dessa fantastiska gamla byggnader, den historiska atmosfären. Vi smälte direkt in i sensommarens turistmassa, strosade omkring med blicken riktad uppåt och kameran över axeln, gick hand i hand över Karlsbron.
När vi kämpade med att få ihop budgeten innan resan var rundturen i Europa en av de första grejerna vi fick stryka. Istället fick Europa bli lite av en transportsträcka på väg till Afrika. Europa finns ju kvar inom räckhåll, tänkte vi. Men nu när vi är här vill vi se, smaka, uppleva.
Efter Prag hade vi egentligen tänkt fortsätta söderut med en gång men en god vän skickade ett meddelande och tipsade om ett kapell i en stad öster om Prag, där inredningen bestod av människoskelett. Det kunde vi ju inte missa. Vilken bisarr grej!
Det gamla kapellet hade haft tiotusentals människor begravda i sin omgivning under medeltiden och när man behövde gräva upp och göra plats för fler staplades benen på hög. Dessa användes sedan istället till att dekorera kapellet.
I Österrike möttes vi av ett ihållande ösregn. Vindrutetorkarna gick i ett, vi såg bara några meter framför oss. När vi körde in genom grinden till en camping utanför Graz måste vi ha sett lite slitna ut. Jurgen och Karin som driver campingen erbjöd oss genast en liten stuga istället för tältet och föreslog att vi skulle pausa en dag eftersom regnandet skulle hålla i sig.
Dagen ägnades åt att prova olika österrikiska specialiteter och delikatesser som Jurgen och Karin entusiastiskt introducerade en efter en. Vi fick smaka på det svarta guldet, pumpafröolja, som är väldigt god till sallad och som kostar betydligt mer runtom i Europa.
- Våra gäster kommer ibland hit enbart för att köpa olja, berättade Karin och Jurgen.
I dryckesväg provade vi sturm, det unga vinet som inte filtrerats eller processats på något sätt ännu. Av den lokala frukten hollunder görs en läskande lemonad med en smak som påminner om litchi. Vi fick prova två olika sorters snaps, en gjord på björnbär och en på grankottar.
- We call it Christmas tree schnapps! sa Jurgen.
Och så var det Uhudler, något som bäst kan beskrivas som österrikiskt brännvin. Det är vilt odlade druvor till skillnad från de vanliga vinsorterna där plantering och druvor övervakas minutiöst. Det gör att Uhudler innehåller ämnen från marken som odlat vin inte har och fram till för ett tiotal år sedan var det förbjudet att sälja. Druvorna växte och folk drack vinet, men det är först på senare år som det blivit en accepterad dryck.
I matväg blev det ett smörgåsbord av delikatesser från en lokal gårdsbutik. Runtom i landet finns gårdar som fungerar som lokal krog och restaurang där allt utom öl och ost produceras på plats. Tillsammans med nybakat bröd, riven pepparrot och den lokala ölen Puntigamer avnjöt vi olika sorters salami, leverkorv, lufttorkad skinka, rökt skinka, malt fläskkött och grisfötter i gelé. Efter att ha tillbringat åtskilliga timmar på autobahn och sett stora lastbilar fulla med grisar och kor som sorgligt nog transporteras fram och tillbaka, till och från slakt, inte sällan långa sträckor, var det en bra känsla att veta att det här köttet är helt lokalproducerat. Tänk om hela köttindustrin kunde se ut så.
Igår körde vi över flera landsgränser, från Österrike genom Italien och Slovenien till Kroatien. Här är vi nu och tillbringar några dagar med att organisera oss inför båtresan från norra Italien till Israel nästa vecka.
Stilla vågor och stora hav
19 september 2012
Alla säger att det är överskattat. Smutsigt, jättedyrt. Men visst har hon något förtrollande över sig, den lilla staden från 500-talet där gränderna är fulla av vatten och bilarna utbytta mot båtar. Vi kliver av bussen med låga förväntningar, går över den ena bron efter den andra, från en gränd till en annan tills vi helt tappat bort oss i virrvarret av kanaler. Varje hörn ser likadant ut. Visst har vi varit här förut? Nej, en annan bro, ett annat hörn, andra båtar ligger förtöjda nedanför våra fötter. Långsamt låter vi oss tjusas av de brokiga husfasaderna och jagar kvällssolens sista strålar.
Just som de sista turistgrupperna drar sig undan kliver vi ensamma i en gondol. Det är verkligen dyrt, men med en enda försvinnande kort kväll i Venedig utan att åka gondol? Efter bara några sekunder sjunker vi djupare i sätena och slappnar av. Det är verkligen avslappnande, romantiskt, förtrollande. Precis som vi knappt vågade tro att det skulle vara. Vattnet kluckar mot gondolens sidor, det är något helt annat att uppleva kanalerna från vattenytan.
En helt annan båtresa närmar sig. Imorgon eller på fredag – här får man besked i sista minuten – kör vi ombord på ett lastfartyg för ungefär en veckas färd över Medelhavet till Israel. Vi lämnar Europa bakom oss. Det känns som om vi just kört testrundan. Den lätta delen av resan, uppvärmningen. Nu får vi några dagars andningspaus till sjöss, sedan börjar den verkliga utmaningen. Den verkliga resan. Inte blir det bättre av mail från vänner och familj som svajar i orden, nervöst undrar. Vi vet väl att det pågår oroligheter i de kommande länderna? Är det säkert att resa vidare? Vi kan bara ta en dag i taget, hålla oss uppdaterade och vara försiktiga. Nog vill vi ha äventyr, men en lagom dos äventyr.
Färden över Medelhavet
1 oktober 2012
Ombord på båten som tog oss över Medelhavet fick vi och bilen en veckas vila. När vi packat ihop det vi behövde för en vecka till sjöss och kört ombord bilen i Italien visste vi inte om vi alls skulle få återse den under färden eller vem som skulle hantera den. Det var nervöst att lämna över nycklarna, helt enkelt bara tvingas lita på folk, lämna det som är vårt allt den här resan helt i någon annans händer. Så det var en rejäl lättnad när vi efter ett par dagar fick titta till den och upptäckte att besättningen till och med låst den åt oss.
De första dagarna till havs var en omställning. Fartyget gled fram på stilla vatten så vi slapp sjösjuka men fick vänja oss vid begränsad rörelsefrihet och en monoton utsikt. Ibland skymtade vi remsor av land på håll, ofta bara blått hav, blå himmel och ett streck på mitten. Ett och annat fartyg i fjärran.
- Det är det här som är upplevelsen, att resa med ett handelsfartyg. Det är annorlunda mot allting annat, säger Terrence och Jillian Thorburn från Nya Zeeland.
För paret, båda över 70, är båtturen inte en transportsträcka. De följer båtens rutt från början till slut och går på och av i samma hamn. De har rest i över 100 länder och det är inte första gången ombord på ett handelsfartyg. Jillian greppar vant kikaren och spejar ut över relingen innan hon stegar upp mot bryggan för att kolla med besättningen var vi befinner oss.
Vi är 25 besättningsmän, italienare och filippinare, och sju passagerare. En tysk pensionär följer sent omsider sin dröm om att jobba på kibbutz och fira jul i Betlehem. Två franska vänner åker med båten till Turkiet och planerar ett besök i Istanbul innan de återvänder hem.
Om dagarna lägger vi pussel och spejar ut över relingen. Går till mässen på bestämda tider och blir serverade av filippinska Fritz. Lägger några pusselbitar till, läser en bok, tar en tupplur. Ingen internettillgång, inga nyheter, bara italienska pratshower med dålig täckning på tv. Återvänder ut på däck, spanar efter delfiner, efter land, efter något. När vi efter tre dagar anländer till Turkiet är det vansinnigt spännande, alltihop. Vi kan inte gå iland, bara stå på däck och titta ut över hamnen, men det händer något!
Ytterligare ett par dagar senare lägger vi till i Piraeus i Grekland. Vi har redan betraktat Akropolis i kikarna och så snart besättningen ger klartecken tar vi den trånga, varma hissen ner till däck 3, går utför rampen och står på fastlandet igen. Vi har två timmar i Aten, jag och Brian, tysken och fransmännen. Vi hoppar in i två taxibilar, tar oss uppför berget och gapar inför Parthenon i det mjuka kvällsljuset.
- C’est magnifique, säger fransmännen.
Så många olika sorters sand
15 oktober 2012
Vår lilla avstickare till Jordanien drar ut på tiden. Det blir en vecka i tidlöst, regnlöst, skoglöst land. Det känns som om vi är på månen. Jag hade ingen aning om att det fanns så många olika sorters sand!
De första dagarna kör vi nästan uteslutande uppe i bergen, mer eller mindre ofrivilligt. Alla platser vi vill åka till verkar ligga på en bergstopp. Landcruisern tuffar på med sina nästan fyra ton i fem km/h i 30-gradig lutning. På nervägen får bromsarna jobba sig heta. Jag är inte road, men så länge Brian är lugn är jag det.
Jordanien bjuder verkligen på både högt och lågt, dyrt och billigt. Ena dagen befinner vi oss på ett berg och ser inget annat än toppar och dalar, nästa ligger vi och guppar i Döda havet, omkring 300 meter under havsytan. Ena dagen får vi betala rejält med dinarer för vanligtvis billiga tjänster, nästa ber jag om fyra tomater från en försäljare på gatan – jag får tio tomater och fyra äpplen och tillåts inte betala någonting för dem. Mannen säger något på arabiska som jag gissar betyder att han är glad att vi är där. Många har påpekat att turistströmmen har sinat på grund den Arabiska våren och läget i Syrien.
- Shokran, säger jag.
I Petra verkar inte turisterna särskilt få dock. Vi värmer upp med en tur genom lilla Petra, guidade av 19-åriga beduinen Aywan. Han har ett väl inövat vokabulär kring allt som handlar om lilla Petra, men när en fråga rör något helt annat ser han lite ställd ut. Engelska har han lärt sig genom att prata med turister. Han bor tillsammans med sin familj i ett tält i närheten men har också en egen grotta. Numera har de flesta beduiner erbjudits hus i byn, men hans familj tackade nej. De bor hellre kvar där deras förfäder alltid bott.
Både lilla och stora Petra imponerar. Området är betydligt större än vi trott. Det skulle ta många dagar att se allt.
- Vi kan heller inte se allt av staden idag, stora delar är fortfarande gömda av tidigare sandstormar och jordbävningar, berättar Atif som driver beduinlägret där vi tillbringar natten.
Vi ligger i sovsäckar runt lägerelden och försöker sova efter alldeles för många glas hett, sött te. Stjärnhimlen är proppfull och klar och ackompanjeras av små lyktor på klipporna bakom lägret. Då och då ser vi ett stjärnfall, men här innebär det inte att man får önska sig något. Här betyder ett stjärnfall att änglar kommit fram och fångat de demoner som vågat sig ut på himlavalvet.
Nästa dag bestämmer vi oss för att ta oss in den så kallade bakvägen till Petra för att utforska de delar vi inte hann med första dagen. Bakvägen visar sig innebära över en timmes vandring längs branta bergssidor i ett område där vi skulle ha gått vilse på en kvart om vi inte hade haft en guide med oss. Utsikten är makalös och våra visslingar ekar genom dalen. Det känns lite busigt att klättra sig in till landets mest kända historiska plats, även om vi är långtifrån de första som gör det.
Trötta av bergsvandring och hetta har vi nu bara framför oss att promenera tillbaka genom hela Petra.
- Taxi? ropar en pojke. Ferrari, Mercedes, I have everything!
Han pekar glatt på de två åsnor och den kamel som står bakom honom. Vi ler åt säljsnacket men avböjer och traskar hela vägen tillbaka till Wadi Musa, staden som vuxit upp kring Petra.
I södra Jordanien finns det skyddade ökenområdet Wadi Rum. Till vår glädje tillåts vi köra in själva i egen bil och tackar nej till att ha en guide med oss. Vi vill upptäcka öknen själva. När vi några timmar senare misslyckats både med att hitta vårt läger och den naturliga klippbro som ska finnas i närheten, samt missar solnedgången, inser vi att det kanske hade varit bra med en guide ändå.
Den natten sover vi i bilen i en ravin intill ett beduinläger, efter att ha ätit en traditionell beduinmiddag; kyckling som långsamt fått grillas i en sandgrop. När det ljusnar igen beslutar vi oss för att försöka följa efter någon av det fåtal andra bilar vi ser fara omkring mellan bergen. Med deras hjälp lyckas vi hitta till flera av öknens oskyltade hållplatser, alltifrån sanddyner att hoppa i till forntida hällristningar.
Efter flera dagar omgivna av sand längtar vi efter vatten. Det börjar dessutom bli dags att fortsätta söderut. Vi kör till Aqaba, köper biljetter till bilfärjan och lotsas över gulfen av delfiner i solnedgången innan vi kör iland i Egypten. Vi är i Afrika, äntligen.
Ett annat Egypten
26 oktober 2012
Det är tisdag förmiddag och trafiken rullar på som vanligt runt Tahrir-torget. Det är nästan svårt att greppa att det var här det började, det som folk här kort och gott kallar Revolutionen. En byggnad som har brunnit är ett av få spår av vad som utspelat sig här. Det är en mäktig känsla att spana ut över det torg, som är mer av en rondell, där den Arabiska våren tog fart.
Men vardagslunken runt Tahrir-torget och den trevliga atmosfären i Kairo stämmer inte överens med vår bild av Egypten som, får vi erkänna, inte var särskilt positiv. Andra resenärer har berättat om de ihärdiga och ibland rentav aggressiva försäljarna som flockas kring oss besökare, vänner har berättat om matförgiftning, demonstrationerna och attackerna tidigare i höstas fick oss att undra om vi överhuvudtaget skulle kunna resa igenom landet. Så nu kom vi in i Egypten med ytterst låga förväntningar utan planer på att stanna någon längre tid. Det blev inte alls som vi tänkt oss.
På Sinaihalvön håller vi oss längs östkusten, som anses någorlunda säker enligt reserekommendationerna. I Nuweiba slappar vi några dagar bland ryska all inclusive-turister innan vi gör ett dygns stopp omkring en timme söderut i Dahab, en trevlig turistort med starkt fokus på dykning och snorkling. Ytterligare någon timme söderut stannar vi i Sharm el Sheik. Att hitta billigt boende bland lyxhotell och casinon är svårt nog, att hitta någonstans att campa i bilen verkar uteslutet. Men den andra natten hittar vi till nationalparken Ras Mohamed alldeles utanför Sharm el Sheik och det kommer att bli den bästa övernattning vi gjort hittills. Efter lite snorkling i solnedgången säger vi hejdå till det fåtal turister som kommit för att bada under dagen och har sedan hela nationalparken för oss själva. Det är vi, Landcruisern, några skraja krabbor i vattenbrynet och ett gäng halvvilda hundar som nyfiket spanar på oss i mörkret från toppen av en sanddyn. Vi äter kvällsmacka på taket och tittar på stjärnorna och de flygplan som är på väg in för landning längre österut. Solen väcker oss tidigt. Efter frukost tar vi fram simfötter och snorkel igen. Det är bara att traska ut i vattnet och så fort det blir djupt nog att simma börja spana efter morgonpigga fiskar. Längre ut skjuter reven upp som små bergsmassiv ur bottnen, till synes gråa och trista på avstånd men fulla av färgglada koraller och fiskar när vi simmar nära nog för solljuset att hjälpa ögonen på traven. Vi sköljer av saltvattnet, packar ihop lägret och lämnar nationalparken just som dagens turistbussar och båtar börjar anlända.
Vi tar nu sikte på Kairo och detta är en sträcka vi har varit lite nervösa inför att köra efter att ha hört om vägpirater och överfall. Efter att ha pratat med ett flertal personer bosatta i Egypten beslutar vi att följa rådet att köra längs hela Sinai-halvöns kust istället för alternativet att snedda över. Vid en checkpoint en liten bit norrut blir vi stoppade och får vänta en god stund innan en man vinkar mot ett gäng lastbilar och en personbil som också väntar vid vägkanten längre fram.
- Follow that car! säger han och viftar.
På begränsad engelska blir vi informerade om att vi efter 100 kilometer kommer att få tillbaka vårt egyptiska registreringsbevis, det dokument vi visar upp vid alla checkpoints – vi behöver bara följa efter de andra bilarna. Vi gör som vi blir tillsagda och inser strax att det här är en av de beväpnade eskorter som vi har hört förekommer längs kusten. Vi kör i konvoj med ett gäng poliser i en blå pickup alldeles bakom oss. Om det känns så mycket säkrare kan vi inte säga, vi har ju inte fått någon som helst information om vad vi ska göra om en farlig situation faktiskt skulle uppstå. Vi ser inte till en människa, det är god sikt åt alla håll och allt känns väldigt lugnt, men vi konstaterar att det nog ändå inte är läge att be om en kisspaus.
Turismen har påverkats hårt av den Arabiska våren och säkerhetsmanövern i form av den beväpnade eskorten förstärker känslan vi har av att ha ett högt värde som besökare. I Kairo slår det dock över. De busslaster med turister som vanligtvis trängs runt pyramiderna i Giza syns inte till och försäljare av souvenirer och kamelritter är oproportionerligt många i förhållande till antalet turister. Vi kan bara ta några steg i taget innan vi blir påhoppade av en ny påflugen försäljare och de förstör litegrann upplevelsen av en av världens mest kända historiska platser.
Vi har redan tillbringat mer tid i Egypten än vi hade planerat och det börjar bli dags att röra sig söderut för att hinna med färjan över Nassersjön till Sudan innan våra visum dit slutar gälla. Att sätta bilen på en pråm och själva åka med en passagerarfärja från Aswan i Egypten till Wadi Halfa i Sudan är det enda sättet att korsa gränsen. Visst finns det vägar i öknen, men de är inte öppna för oss utlänningar. Det går mycket rykten om att det ska bli tillåtet och att det kan gå att fixa tillstånd att köra tillsammans med en militär eskort, men efter att ha kört runt Sinai-halvön med en gnutta magknip vill vi ta det säkra före det osäkra och hålla oss till kända rutter.
Vi lämnar Kairo i god tid för att hinna med en färja innan våra visum upphör att gälla. Men vad vi inte har tagit med i beräkningen är att det snart är Eid och hundratals sudaneser trängs i biljettkön för att få åka hem till släkt och familj inför högtiden. Det finns ingen plats varken för oss eller den handfull andra europeiska resenärer i samma sits.
- Ni kan komma tillbaka efter Eid, säger mr Salah vänligt med bestämt.
Han är mannen alla vill prata med, mannen som har all makt över biljettkassan. Ingen färdas till Sudan utan att först träffa mr Salah. Vi bönar och ber, frågar om och om igen för att undvika eventuella missuppfattningar, kanske finns det en liten chans? Mr Salah skakar på huvudet.
Två veckor i Aswan, en stad vi inte ens hade hört talas om innan vi började planera den här resan. Det är frustrationen med den här typen av resa, att plötsligt fastna på en plats utan friheten att kunna resa vidare, stressade över att dagarna går, men det är också charmen. När vi har accepterat faktum sänker vi tempot och det går verkligen ingen nöd på oss. Efter att ha ägnat några dagar åt att färdigställt alla dokument och reservera biljetter inför båtresan till Sudan nästa vecka njuter vi nu av lugna dagar i sällskap av nubier och andra resenärer.
Aswan ligger öster om Nilen men på västra sidan bor vi hos nubierna i en by med hus traditionellt byggda av lera och målade i blått eller gult. Vi tar färjan över Nilen in till staden vid behov för en krona, men mest slappar vi eller går ner till floden för att fiska.
Nubierna är kända för sin gästvänlighet och vi kan bara instämma. Atmosfären i byn är vänlig, barnen nyfikna. Kvinnorna håller sig i bakgrunden, så gott som alla täckta i mer eller mindre heltäckande slöjor. Ett undantag är Moshira som bor med sin mamma och sina tre systrar i byn – när hon inte arbetar som turistguide i Aswan, Luxor eller Hurghada.
- Jag är den enda kvinnliga turistguiden här och vi är inte många kvinnor som kan prata engelska. Jag kan faktiskt köra bil också, säger hon med ett gapskratt.
Gång på gång har Egypten överraskat oss och även om många beskrivningar vi hört har prickat rätt är vi väldigt glada över att också få uppleva ett annat Egypten.
En gränsövergång vi fasat inför
11 november 2012
(Försökte posta det här inlägget från norra Sudan förra veckan men lyckades inte. Min laptop har dessutom kraschat så jag kan tyvärr inte posta bilder för tillfället. Jobbar på att lösa det!)
Äntligen har vi tagit oss över den gräns som vi varit mest nervösa inför, då vi fått sätta Landcruisern på en pråm och vi åkt med en passagerarfärja över Nassersjön till Sudan. Otaliga skräckhistorier hade berättat om en brinnande och sjunkande pråm, eller veckor av väntan i ovisshet på andra sidan innan pråmen äntligen kommit fram. Och det visade sig bli lite av ett projekt att få bilen över gränsen även för oss.
Efter att ha fått beskedet att vi inte kunde resa förrän efter Eid gjorde vi vårt bästa för att resevera biljetter så att vi helt säkert skulle komma med nästa färja så snart verksamheten var igång igen. Vi såg till att ha det mesta av pappersarbetet färdigt och trodde att det hela skulle gå ganska smidigt. Istället blev det en mardrömslik vecka av kaos, ovisshet och frustration. Vi upptäckte snabbt att vårt försök att reservera en plats på pråmen inte var mycket värd och att vi hamnat sist i kön. Alla vi var i kontakt med gav oss olika information, ingen verkade riktigt veta vad som gällde och ingen information verkade ändå gå att lita på. Till slut hade vi en plats på pråmen men då var vi nära att bli utpressade av en pengagirig fixer för att vi inte anlitat honom och han hotade med att se till att vi inte skulle komma med båten. Det var ingen rolig sits alls. Det kändes mer och mer som att det hela bara var ett spel om pengar och maktlösheten över vår situation gjorde oss både arga och stressade. Vi var nu ett gäng overlanders med bilar och motorcyklar och våra fordon – och därmed våra fortsatta resor – stod på spel. Skulle de komma fram säkert till Wadi halfa eller skulle något gå snett längs vägen? Lastningen av våra bilar försenades dag efter dag då arbetarna som skulle bära ombord all övrig last på pråmen aldrig dök upp. Till slut var vi framme vid torsdagen då passagerarfärjan skulle gå och in i det sista var det osäkert hur vi skulle få våra bilar över sjön. Med ett par timmar till godo fick vi slutligen köra ombord Landcruisern på en ranglig ramp. Situationen var precis som jag föreställt mig den, tiotals män som stod runt omkring och viftade med armarna åt olika håll och gastade instruktioner på arabiska, så jag är väldigt glad att Brian satt bakom ratten.
Vi hade packat ett par ombyten kläder, några värdesaker och vatten för ett knappt dygn ombord på färjan och ett ovisst antal dagar i Wadi halfa. Vi låste bilen och klev på passagerarfärjan. När vi gled ut ur hamnen låg pråmen med bilarna och motorcyklarna kvar och vi skjöt undan alla tankar på att vi faktiskt inte visste när – eller ens om – vi skulle se dem igen.
Vi var alla vid det här laget ruskigt stressade av situationen generellt och jag frågade mig flera gånger om vi inte överreagerade. Var det inte sådant här man fick räkna med på en resa som denna? Var vi inte förberedda på korruption, språkförbistringar och oorganiserade verksamheter? Visst var vi det, men det här var onekligen snäppet värre än vad vi hade väntat oss. Om våra kontaktpersoner ljög för oss dag efter dag, om det var missförstånd efter missförstånd eller om de av kulturella skäl helt enkelt bara sa vad de trodde att vi ville höra kan diskuteras.
- Det här är tveklöst den värsta gränsövergången vi varit med om, suckade det australiska paret Ray och Avril som är ute och reser med sin Landcruiser i två år och hittills passerat genom 33 länder.
Faktum är att vi alla lämnade Egypten med en stark längtan därifrån. Landet överraskade oss på ett positivt sätt flera gånger men det blev bara för mycket till slut. Vi hade tänkt utnyttja väntetiden i Aswan till att göra en utflykt, köra tillbaka till Luxor eller se Abu Simbel, men vi orkade helt enkelt inte. Alla vill sälja något, alla vill att du ska åka med just deras båt eller deras häst och vagn, det ständiga tjatet från människor i kombination med hettan gör att minsta aktivitet är ett projekt som tar på krafterna. Vi insåg att det bästa var att stanna på en och samma plats och göra så lite väsen av oss som möjligt i väntan på att få resa vidare till Sudan.
I Wadi halfa fortsatte kampen för att få uppdateringar om pråmen som vi kunde lita på men dagarna gick utan att vi kunde veta något säkert. Vi fördrev tiden i denna lilla dammiga håla med att promenera omkring före och efter dagens hetaste timmar, variera falafel och fool med grillad kyckling, spela lite biljard på ett svajande biljardbord och en och annan tuktuk-tur. Wadi halfa var en gång en blomstrande liten hamnstad med frodiga fält och en strandpromenad intill Nilen. Men när dammen i Aswan byggdes på 1960-talet svämmade staden över. De flesta av invånarna placerades annorstädes, några höll sig kvar och byggde upp staden igen, den här gången på säkert avstånd från floden men till synes utan några ambitioner på att efterlikna föregångaren, som om stadsandan sköljdes bort med husen för femtio år sedan.
Igår fick vi äntligen beskedet att pråmen var på väg in i hamnen. Vi kastade oss in i ett par tuk-tuks och andades ut så snart vi såg våra bilar ombord. Avlastningen gick snabbt och smidigt om än med viss hjärtklappning då det förstås inte fanns någon ramp utan vi fick använda det som fanns tillhands istället. Tullen tog bara någon dryg timme (vi hade vid det laget insett att det ofta är värt att anlita en fixer), sedan var det ett gäng euforiska bil- och mc-förare som körde ut genom hamnporten in mot stan, tutande och visslande, slirande i sanden likt vårpigga kossor utsläppta på sommarbete.
Tummen upp i Sudan
26 november 2012
- You from Sweden? Zlatan Ibrahimovic!
Överallt spelas det fotboll i utkanterna av Khartoum medan vi rullar in mot staden en onsdagskväll. Jag räknar till fem olika matcher på bara några kilometer, från småpojkar i smutsiga t-shirts till unga män i matchkläder. Solen är på väg ner och det mjuka kvällsljuset silas genom dammet som virvlar upp i varje fotsteg, det är fantastiska bilder och jag önskar jag kunde stanna och fotografera men vi vill in i staden innan det blir alltför mörkt.
Vi hinner inte riktigt få grepp om Khartoum och hon förblir en afrikansk storstad som vilken annan. Det pampiga köpcentrat med fyra våningar har plats för betydligt fler affärer, än så länge har bara någon enstaka butik öppnat på varje våning. Det känns märkligt att stå i en rulltrappa i ett upplyst varuhus när vi just tillbringat de senaste dagarna i öknen.
Välbevarade pyramider, ståtliga hieroglyfer och fri camping med makalösa solnedgångar är vad öknen har bjudit på. Inte en annan turist i sikte. Vid ett tillfälle har jag den tusentals år gamla graven helt för mig själv. En svag bris drar över sanden och trädörren som satts upp framför ingången i efterhand knarrar. Jag gläntar på dörren och kikar in i mörkret, kan precis skymta de inristade figurerna och symbolerna, i övrigt bara ett tomt rum med lågt i tak. En kall kår går längs ryggen på mig och jag bestämmer mig snabbt för att inte gå in. Tänk om dörren slår igen bakom mig? Fantasin skenar. Rubriker i form av ”Svenska försvunnen i Sudan – instängd i en pyramid” fladdrar förbi. Mörkrädd som jag är – nej tack!
Lika påfrestande som kvällarna är med sitt mörker och oändliga antal insekter, lika behagliga är de ljusa morgnarna. Jag har alltid älskat morgnarna i Afrika. Ny dag, nya äventyr. Allting känns så mycket enklare än kvällen innan. Vi vaknar upp till en ny dag, packar ihop lägret, äter frukost, samtidigt som människorna omkring oss hämtar vatten, sjasar ut korna på dagens bete, går till skolan, går till jobbet, fortsätter med sina vardagliga göromål.
Vi kör österut mot gränsen till Etiopien. De redan så vackra kvinnorna lyser upp det torra landskapet i fantastiska färger. Tygerna fladdrar effektfullt i vinden. Plötsligt ändrar sig landskapet markant. Borta är sand och damm, här är marken frodig och gräset grönt. Flodbäddarna är inte uttorkade. Boskap, åsnor och hästar ökar i antal. Ett baobabträd påminner om att vi är på väg ut ur öknen. Sista natten i Sudan campar vi en timme från gränsen. Lastbilar, minibussar och traktorer far förbi, alla vinkar och hälsar glatt. Ett tjugotal män på ett lastbilsflak tjoar i kör ”How are you?” Vi skrattar åt det komiska i situationen och ropar tillbaka ”Fine, thanks!” men de har redan susat förbi. Ett brett leende och tummen upp från alla vi möter gör att Sudan verkligen känns som landet vi inte borde ha susat igenom. Det borde ha fått mer av vår tid.
Känslosam vardag på resande fot
13 december 2012
Hemma handlas det julklappar, man åker till Ikea, flyttar, väntar barn, snön har kommit får vi veta. Hemma känns så oändligt långt borta. Resan har blivit vår vardag. Några få, små dagliga rutiner som för det mesta går att hålla, resten av tiden är oplanerad, blanka blad i kalendern. Vi vet inte ens vad som kommer att hända om en timme. Det var ovant i början, nu är det bara skönt. Väldigt skönt.
Hemma rullar livet på som vanligt medan vi susar igenom land efter land. Hur kunde jag tro att jag skulle ha så mycket tid? Skulle vi stanna på alla platser som jag nyfiket följer med blicken, prata med alla som jag tror har något att berätta, stanna och fotografera varje gång det rycker i avtryckarfingret, skulle pengarna ta slut långt innan vi ens kommit halvvägs. Jag kan inte låta bli att önska att vi hade två år istället för sex månader. Sex månader lät som en lagom tid för en sådan här resa, nu känner jag att sex månader är ingenting.Jag gör mitt bästa för att landa i upplevelsen, njuta av det jag får, inte tänka på allt som inte hinns med.
Och det händer alltid något nästa timme. Dagarna fylls med upplevelser. Du milde vad hjärnan får jobba för att smälta alla intryck! Jag somnar utmattad tidigt varje kväll och drömmarna är kaotiska, bearbetar och sorterar, blandar hemma och borta, jobbar på att förstå. Det är svårt att samla tankarna och få ner något på papper, för varje dag som går samlas upplevelserna på hög och behöver tid för att sjunka in.
Det är de inspirerande och lärorika utmaningarna och de mer svårsmälta upplevelserna. Barnen fastnar hela tiden på näthinnan. Å ena sidan barnen i trasiga kläder med utsträckta händer. Den maktlösa känslan av att inte kunna hjälpa alla, frustrationen över orättvisorna. Och så de glada, nyfikna barnen, barnen i skoluniform, i grupper längs vägarna på väg till eller från skolan. De stojar och stimmar, pratar och leker, som barn ska. De ger en euforisk känsla av att saker och ting är på väg åt rätt håll. Men ofta rymmer varje dag både eufori och frustration.
Från Kilimanjaros fot till Zanzibars stränder
11 januari 2013
När vi når östra Afrika känner vi oss lite mer hemma.Varje land har förstås sina egenheter och sin speciella karaktär men det finns många likheter med länderna längre söderut där Brian har bott större delen av sitt liv och där jag har tillbringat en hel del tid. Vi vet att många därhemma nu också pustar ut, när vi har lämnat bakom oss de regioner som UD avråder från att resa till. Vi upplevde aldrig någon anledning till oro i dessa områden, men vi slappnar också av nu – härnere går allting nämligen också lite smidigare. Att korsa en landsgräns innebär inte timmar av inspektion, frågor och avgifter. Tulltjänstemännen stämplar våra dokument utan att ens be att få se bilen och visum är det bara att köpa på plats.
Norra Kenya har dock fått jobba på sitt rykte bland overlanders. Vägsträckan mellan Moyale och Marsabit har länge räknats som en av de värsta i Afrika – dels för vägens cåliga kvalitet och dels för att det har varit vanligt med överfall av vägpirater. När vägen är så dålig att det inte går att köra snabbare än 20 km/h och omges av ökenlandskap åt alla håll utgör man en ganska enkel måltavla. Men säkerhetsläget har förbättras avsevärt de senaste åren och det anses inte längre nödvändigt att resa i konvoj med andra fordon. Nu pågår det dessutomen upprustning av vägen och arbetarna med sina maskiner medför lite liv och rörelse. Vägen är dock precis lika dålig som alltid, om inte till och med värre – medan arbetet pågår måste vi köra på en sidoväg, en grusväg så hårt åtgången av lastbilarnas framfart att vi hackar tänder och andas damm i timmar. Vi säger inte mycket till varandra den dagen eftersom vi måste skrika för att överrösta det högljudda skramlet från en konstant vibrerande tungt utrustad bil. Och bilen tar stryk, det rasslar och låter och vi tvingas stanna flera gånger när stötdämparnas bussningar slits ut en efter en.
Vi kommer till Marsabit långt efter mörkrets inbrott och är väldigt lättade över att äntligen vara framme. Dagen därpå inleds med ett besök hos en mekaniker. Han tillverkar nya bussningar – av gamla bildäck. Ett exempel på den geniala uppfinningsrikedomen i den här delen av världen när man helt enkelt får använda vad som finns till hands.
- De här kommer att hålla hela vägen till Sydafrika. När ni kommer dit måste ni berätta för alla att de kommer från Kenya! säger mekanikern stolt.
Några dagar senare når vi Nairobi.
- Det är bra att ni är här nu och inte nästa år då det är val. Det brukar kunna bli rätt våldsamt då tyvärr, säger en kvinna vi träffar.
Det puttrar under ytan i Kenya nu och ingen verkar riktigt veta hur situationen kommer att utvecklas. Landet som så länge räknades till ett av de stabilare i Afrika söder om Sahara, väl etablerat som turistmål, har de senaste åren präglats av politisk kris och oroligheter mellan olika folkgrupper. För att hitta tilbaka krävs pålitliga val nästa år vilket förhoppningsvis kan sprida ro bland folket, men också pengar. Bara under de senaste årens bekymmer beräknas landet ha gått back en miljard kronor i förlorade turisminkomster. Från att ha varit ett medelinkomstland räknas Kenya idag som ett låginkomstland och fattigdomen ökar bland befolkningen.
Kenya har dock fortfarande massor att erbjuda, från avslappnat kustliv till safari till bergsbestigning. Mt Kenya, kontinentens näst högsta berg, är höljt i dimma samtliga dagar vi befinner oss vid dess fot och vi får aldrig se toppen. Däremot ser vi Kilimanjaro, Afrikas högsta berg, när vi befinner oss nära gränsen mot Tanzania i nationalparken Amboseli, känd bland annat för dess stora antal elefanter.
Vi iakttar hänfört de stora hjorderna av dessa fantastiska djur men rynkar lite på pannan när vi ser hur lite snö det är kvar på Kilimanjaros topp. Vi passerar berget längs dess östra sida och kommer in i Tanzania. Från kusten tar vi en dhow ut till Unguja, eller Zanzibar somär namnet de flesta av oss känner till ön som. En ö rik på både historia och spännande samtid.
-Titta där, säger guiden Abdullah och pekar på en moské och en kyrka som ligger nästan vägg i vägg. Här på ön lever alla sida vid sida utan problem.
Han verkar inte överdriva. På Zanzibar upplever vi en sällan skådad mix av människor som alla verkar acceptera varandra. Huruvida ön ska acceptera att vara en del av Tanzania är en helt annan sak och det förekommer fortfarande oroligheter i den frågan. Abdullah tror att Zanzibar och intilliggande ön Pemba utan vidare skulle kunna bli självständiga, de har vad som krävs för att samhället ska gå runt.
En stund senare sitter vi i en stenkällare i Stone town, den gamla delen av Zanzibars lilla huvudstad. Det är lågt i tak och luktar instängt. På golvet sitter en tjock kedja fast i betongen, i änden en stålring. Här förvarades tusentals män och kvinnor i väntan på att säljas på slavmarknaden några hundra meter bort. Barnen hade redan dödats och slängts i diken. De vuxna skulle nu bli slagna för att få sin fysiska – och psykiska – styrka bedömd och kunna prissättas.
Det vänder sig nästan i magen på mig när jag tänker på allt detta lidande, åsamkat av andra människor. Så många, under så lång tid. Besöket i stenkällaren står i stark kontrast mot de paradislika vyer och bekymmerlösa liv Zanzibar erbjuder i övrigt.
Turismindustrin är väl etablerad på ön. Längs sandstränderna i norr är det svårt att få vara ifred. Antalet turister såhär inför högsäsongen är inte överväldigande, men försäljarna, aktivitetsarrangörerna och restaurangägarna är det. Förvånade upptäcker vi ett stort antal massajer som arbetar i turistorterna. Vad gör de här ute på ön? Ah, turismen. Många turister funderar nog inte över var de här männen kommer ifrån, de är bara en del i deras exotiska Afrika-upplevelse. Och en man i full krigarmundering, med långa hennafärgade flätor och spjut, är förstås mer exotiskt än en Zanzibar-bo i jeans och t-shirt.
Det är en märklig känsla att vara i Tanzania och veta att Mocambique, vårt andra hem och slutdestinationen för den här resan, är så nära nu, men att vi ska fortsätta genom ytterligare sex länder innan vi kommer dit.
(Jag beklagar verkligen att det dröjer så länge mellan inläggen. Den här gången berodde det inte bara på de svårigheter jag har på resande fot med bristande internettillgång etc, utan också på att redaktionen haft tekniska problem generellt med samtliga bloggar. Jag fortsätter göra mitt bästa för att hålla tempot uppe men uppskattar ert tålamod och förståelse för att det inte är fullt lika enkelt som att blogga hemifrån…)
Amerikanska dollarsedlar och elavbrott i ett regnigt Zimbabwe
14 februari 2013
Malawi – det lilla landet med den stora charmen. En av de första sakerna vi hör när vi pratar med en man är att man här löser konflikter med humor. Han säger det med ett stort leende. Det är svårt att tänka sig att Malawi har mörka baksidor som låg medellivsålder, hög barndödlighet, hög andel HIV/AIDS-sjuka och stapplande ekonomi. I skuggan av mannens leende och den bländande solen invaggas vi genast i en lugn, fridfull rytm. De senaste åren har det skett förbättringar både inom ekonomi, utbildning och hälsovård. Det går sakta framåt, uppåt, för Malawi.
Malawi är så litet att vi enkelt hade kunnat köra igenom på några få dagar, men vi börjar med att sega oss uppför den krokigaste av vägar tills vi når utsiktspunkten. Högt uppe på berget har vi en sådan utsikt över Malawisjön och de grönskande sluttningarna ner till den att vi funderar på att stanna däruppe. Men efter att ha insupit vyerna och den friska luften i några dagar masar vi oss nerför berget igen och slår läger alldeles intill sjön. Jag är förtrollad. Framför mig har jag sagoversionen av mina småländska hemtrakters mörka, kalla insjö. Här är vattnet klart, ljummet och gnistrande med lätta vågor och en vit sandstrand som påminner om havsstränderna. Och just här är det fritt från bilharrzia, får vi veta. Vid horisonten skymtar vi vagt Tanzania torna upp sig på andra sidan sjön. Jag badar och badar igen och plockar med mig små släta stenar och tänker att alla borde åka hit.
I östra Zambia campar vi utanför South Luangwa nationalpark. I den till stora delar torrlagda flodbädden hörs en och annan flodhäst grymta. Snart kommer regnet och stora pölar bildas tills en strömmand e fåra rinner längs ena kanten. Och då kommer de ut ur skogen, en efter en hasar elefanterna nerför sluttningen och plaskar runt i vattnet, äter och leker. Vanligtvis traskar de omkring även inne i lägret men vi får inget besök medan vi är där och efter flera historier om alltför giriga snablar som letat sig in i bilar och förstört utrustning är jag ganska lättad. Vilda elefanter är bäst på lite avstånd.
Bilen behöver lite omvårdnad och vi planerar att tillbringa morgonens första två timmar hos mekanikern i Chipata innan vi fortsätter ner mot Lusaka. Men det drar ut på tiden, reservdelar måste hämtas inne i stan, timmarna går. Vid lunchtid är jag rejält uttråkad med en kurrande mage men tvingas inse att det nog fortfarande är en bit kvar tills bilen rullar igen. Det blir till att koka nudlar på primusköket – ovanför smörjgropen. Strax efter klockan 17 lämnar vi så äntligen mekanikern och kommer förstås inte hela vägen ner till Lusaka den dagen.
Så når vi vårt delmål på resan; norra Zimbabwe lagom till jul. Efter otaliga förseningar längs vägen har vi fått skynda på litegrann genom de senaste länderna och flera gånger har vi undrat om det var rätt beslut. Borde vi istället ha låtit resan ta mer tid? Men så får vi ett meddelande från två andra resenärer som vi träffat i Tanzania. ”Vad vi önskar att vi var med våra familjer just nu” står det bara. Och då känner jag i hela kroppen att det var rätt beslut. Dessutom är vi rätt slitna efter fyra månader på resande fot och det är en fantastisk lyx att få maten lagad och tvätten tvättad. Vår budget hade förmodligen inte heller klarat av så många fler veckor, pengarna ska ju räcka hela vägen till Mocambique.
Zimbabwe. Många känner nog mest till landet för dess politiska situation i Mugabes regim de senaste tio, femton åren. Några förknippar det kanske mer med adrenalinstinna bungyjump-hopp över Viktoriafallen eller svettig buffeljakt i en taggfylld snårskog. För Brian, min sambo och medresenär, är Zimbabwe hemma. Det var här han växte upp, cyklade omkring med polarna i byn, födde upp övergivna vilda djur i trädgården och hade slagit Emil i Lönneberga med hästlängder vad gällde bus och hyss.
Medan Sydafrika körde sin apartheid-regim där vita stod över svarta kanske man kan säga att Zimbabwe har provat båda sidor. Från kolonialismen och premiärministern Ian Smith’s översittarregim till Robert Mugabes styre då alla vita plötsligt skulle sparkas ut. Men det var inte bara de vita som drabbades då. För varje vit farmare som tvingades lämna sin gård förlorade också massor av svarta anställda sina jobb, sin försörjning för familj och barn, mat och skolgång. Ingen tjänar på den svartvita politiken. Kanske hade det kunnat förena folket, men åratal av rasism, orättvisor och frustration har satt sina spår och hudfärg spelar fortfarande roll här. Jag går omkring med en krypande, obehaglig känsla av att allt är svart eller vitt. Längtar efter gråzoner.
Mycket har förändrats sedan Brian var liten. Ett fåtal vita familjer bor kvar, många har antingen tvingats eller valt att lämna landet. Det en gång resursstarka och framgångsrika landet har förvandlats till ett av kontinentens mest krisdrabbade. Idag handlar man med amerikanska dollar sedan den egna valutan slog rekord i inflation och kraschade.
”Godisklubba eller en ask tändstickor?” frågar kassörskan i mataffären när jag räckt henne några medfarna amerikanska dollarsedlar och jag stirrar frågande på henne innan jag förstår vad hon menar. Det är ont om växelpengar överallt, ibland får vi några sydafrikanska rand i handen, men oftast småprylar.
Det helt klart vanligaste samtalsämnet är Zesa. Det är namnet på det nationella elbolaget men det har också blivit benämningen på el i allmänhet. Antingen har man Zesa eller så har man det inte, ingen har det för jämnan. Elen kommer och går och alla – som har tillgång till el normalt sett – lagar mat med ved eller gas för att inte riskera att matlagningen avbryts och familjen får gå hungrig. Om kvällarna surrar generatorerna ikapp med cikador och syrsor.
Att bara beskriva Zimbabwe som en turistdestination känns futtigt när jag vet att det finns så oerhört mycket mer att berätta. Så många komplext intressanta livsöden har skapats ur landets tragedier, format dem som fortfarande bor kvar och dem som har kommit tillbaka. Jag vill så gärna återge människors berättelser härifrån, men jag måste tänka på min egen och deras säkerhet och på genomresa har jag inte ordentlig möjlighet att göra intervjuer och research. Frustrerad nöjer jag mig med att fascinerad lyssna på brottsstycken ur människors livsöden, hur det var här förr, vad de har gått igenom och hur det är nu – och tänker att jag en dag ska berätta mer.
Släkten samlas och det är ett kärt återseende. Familjen var det drygt ett år sedan vi såg sist, släktingarna har vi inte träffat på två år. Den yngsta familjemedlemmen är tre månader gamla pojken Teign. Den äldsta familjemedlemmen, auntie Sheila, är 80. Hon har upplevt de flesta av landets olika skeenden det senaste århundradet. Ingen vet hur framtidens Zimbabwe kommer att se ut för Teign och de andra barnen.
Julmaten skiljer sig inte markant från årets övriga meny; det är som alltid en rejäl grillmåltid, braai som det kallas i södra Afrika, som gäller. Nötkött, korv och kyckling tillsammans med sadza, en fast massa gjord på majsmjöl och vatten, och grönsaker.
Nyår firar vi i södra Zimbabwe med andra delar av släkten. Vi har alla just förväntansfulla satt oss till bords, fint dukat för nyårsmiddag, och det är bara en som saknas. Zesa. Så vi sitter där i beckmörkret och alla pratar på som om ingenting hänt, några tänder ett par stearinljus. Snart tänds lamporna igen och vi njuter av ännu en god braai med en surrande generator i bakgrunden. Tolvslaget firas nere i den torrlagda delen av Savefloden. I mörkret lurar säkert både krokodiler och flodhästar men en rejäl brasa håller dem på avstånd. Vi slår oss ner i sanden och skålar för det nya året till tonerna av Auld Lang Syne från en bilstereo.
Det nya året börjar bra. Efter månader av uteblivet regn – då vädret nästan slagit Zesa som samtalsämne – öppnar sig skyarna äntligen på nyårsdagens kväll. Impalagrytan som står på grillen, förberedd av Brians gammelfarbror, har puttrat i timmar och klarar sig oskadd, om än något utspädd. Regnet håller i sig i södra delen av landet och det känns som om folk drar en gemensam suck av lättnad. Att en väg svämmar över och blir oframkomlig är inte ett problem – det blir dagens höjdpunkt.
På väg västerut gör vi ett par stopp på några av de mest kända platserna i landet, de medeltida ruinerna i Masvingo som gav landet dess namn 1980 och de vackra stenformationerna och grottmålningarna i nationalparken Matobo hills. I Bulawayo beslutar vi oss för att ge Nationalmuseet en chans. Vi har inte varit där i mer än tio minuter när strömmen går och allt blir svart. Tack och lov befinner vi oss i utställningen om stenar och mineraler – inte bland spindlarna och ormarna. Vi traskar igenom de av museets rum som är aningen upplysta av dagsljus genom fönstren och försöker ta till oss vad vi kan av all fakta. Museet är rejält tilltaget med massor av intressanta utställningar som är väl bevarade, presenterade och uppdaterade. Jag tänker på museet i Maputo där någon nyligen bröt sig in och kapade hornet på en noshörning. Inte ens museerna får vara ifred från tjuvjägare. Här är dock alla djuren intakta, men jag tvekar en aning inför att kliva in i museets kanske mest kända del, en uppsättning djur i dess naturliga miljö. De står där, kusligt stela i mörkret och min fantasi är på väg attspela mig ett spratt men jag intalar mig själv att de är alla är täckta av damm – även den 3,5 meter höga besten som tornar upp sig bakom mig i mörkret – världens näst största uppstoppade elefant.
Efter en rejäl paus bär det ut på vägarna igen. Nu är det dags för resans andra och sista etapp. Jag skakar av mig den förvirring som människorna i Zimbabwe skapar i mitt huvud och över gränsen till Botswana bär jag med mig ett uttalande som inbringar hopp och framtidstro. En vit kvinna i min egen ålder skakar på huvudet åt den svartvita vardagen.
”Min generation, vi tänker inte likadant som våra föräldrar” säger hon. ”Min bästa vän är en svart man och jag fick många negativa kommentarer från de äldre när vi var yngre. Men det är inte så längre. Och alla man möter, svart som vit, säger samma sak. Vi behöver förändring. Ingen säger det i klarspråk, men vi vet alla vad som menas. ’2013 kommer att bli ett bättre år’ säger folk. Det är en skön känsla. Det förenar oss.”
Matupplevelser längs vägen
19 mars 2013
- Har ni ätit något konstigt på resan?
Det är en fråga vi har fått flera gånger av människor vi mött längs vägen. De förväntar sig förmodligen att vi skulle ha ätit ormar och insekter och druckit koblod. Det har vi inte. Vi har förstås ätit både det ena och det andra av lokal, traditionell mat längs vägen, förvisso ganska annorlunda mot den mat vi är vana vid – men om det definieras som konstigt är upp till var och en att avgöra.
Faktum är att vi för det mesta ryckt på axlarna när vi fått frågan och det är först nu när jag blickar tillbaka med maten i fokus som jag inser att resan har inneburit en mängd matupplevelser som liksom hamnat vid sidan av alla andra minnen. Många har varit trevliga, några fenomenala, vissa mindre trevliga.
I Österrike testade vi alla möjliga inhemska delikatesser, som jag berättade om i blogginlägget därifrån. Resterna smaskade vi på under en picknick på stranden i det sista av sensommarvärmen i Kroatien några dagar senare.
I oktober byter de judiska högtiderna av varandra i rask takt i Israel och vi trillade rakt in i ett överflöd av mat. Utan att veta något om hotellbufféns innehåll – ljudnivån bland de högtidsfirande i matsalen var så hög att ett samtal kring det som låg på tallriken var otänkbart – testade vi oss fram och frossade i det vi fann gott.
I Egypten upptäckte vi snabbt vad som var ett måste att testa i matväg. En blick ner i den kolhydratfyllda skålen med koshery – som kunde beställas i storleksmängd från small till XXL – fick oss onekligen att undra om det skulle smaka bra, om det skulle smaka något överhuvudtaget. Men blandningen av pasta, linser och kikärter med en tomatbaserad sås till var förvånansvärt god!
Innan vi kom till Etiopien fick vi den traditionella rätten injera beskriven för oss. ”Folk brukar älska eller hata det” fick vi höra. Det dröjde bara några timmar efter vår ankomst i landet innan vi stannade till i en liten ort längs vägen, hungriga efter lunch, och strax hade ett stort fat med injera framför oss, tillsammans med hackad lök och lätt stekta köttbitar, troligtvis get. Hungriga händer drog loss bitar av degen och skrapade upp några köttbitar och snart kunde vi mätta och nöjda köra vidare. Någon hatkärlek upplevde vi dock inte, även om vi inte skulle kalla injera en favorit.
Söderut i Kenya fortsatte vi på temat getkött. Överallt annonserade restauranger och små vägkrokar ut ”nyama choma”. Grillade köttbitar i valfri mängd, ofta serverade med ris eller ugali, den traditionella majsgröten. Aldrig uttalat vilken typ av kött, alltsom oftast get.
Ju närmare Sydafrika vi kommit, rentav uppe i Malawi, har matinfluenserna därifrån blivit allt tydligare. Det som jag och Brian alltid har förknippat med landet längst i söder har smugit sig upp och finns i de flesta av länderna i södra Afrika; biltong (torkat kött av alltifrån nöt till kudu-antilop) och afrikaanernas efterrätt koek sisters (friterad deg doppad i sirap) för att nämna några.
En annan höjdare på resan har förstås varit all färsk frukt. Mango, ananas, banan, guava… Direkt från trädet eller marken. Fruktfrosseri. En nyhet för oss båda var jack-frukten som vi smakade på Zanzibar. Smaken kan bäst beskrivas som en blandning av banan och ananas, konsistensen är fast och gummiaktig. Och ej att förglömma, den lämnar en märkligt klisteraktig hinna över händer och läppar som kräver rejält medt tvål och vatten för att få bort!
Det är förstås inte rättvist att jämföra en enkel maträtt på landsbygden med en väl etablerad restaurangmeny men jag gör ändå ett försök att klassa våra bästa och sämsta matupplevelser på resan hittills. Våra sämsta matminnen har varit ombord på båtar. På den italienska färjan över Medelhavet lät det förstås flott med trerätters varje måltid men förvånade upptäckte vi snart att kostcirkeln delats upp över rätterna. Snopet tittade vi ner på en fiskfilé eller gråaktig köttbit, helt ensam på tallriken. Ingen potatis eller ris, ingen sallad. Snäppet värre var dock den ohygieniska plåtbricka vi serverades på färjan mellan Egypten och Sudan med bönor simmandes i matolja.
Det bästa matminnet på resan bevisar nog att en matupplevelse handlar så mycket om upplevelserna runtikring. Vi pratar fortfarande om kvällen då vi grillade kyckling över öppen eld vid Nilens strand och åt den tillsammans med potatissallad och hemmagjord creme brulé till efterrätt i goda vänners lag.
Ofta är de enklaste måltiderna de bästa. Vår egen matlagning har sällan haft några högre ambitioner, men visst är det så att frisk luft är den bästa kryddan? Det har varit både roligt och inspirerande – och förvånansvärt smidigt – att sätta upp gasköket, göra upp en eld och laga mat till ljudet av öknens tystnad, havets vågbrus och cikadornas kvällssurr. Ibland tillsammans med andra resenärer, ibland bara vi två, någon gång i sällskap av en ensam, hungrig hyena.
Foto: Fredrik Hagvärn
På land och vatten och genom en hel del sand
4 april 2013
Vi korsar gränsen till Botswana en het tisdagseftermiddag – nytt och obekant territorium för oss båda, trots att Brian tillbringade fem år på en internatskola bara några kilometer från gränsen. Vi studerar kartan och fattar beslutet att utesluta huvudstaden Gaborone och hålla oss till de norra delarna av landet där det enorma Okavangodeltat beblandar sig med Kalahariöknen och skapar ett sällsamt intressant naturområde.
Botswana skiljer sig något från de andra forna koloniserade staterna eftersom landet mer eller mindre bad britterna ta över. Det var helt enkelt att föredra framför boernas och, senare, Cecil Rhodes’ påtvingade välde. Väl investerade pengar från landets diamantfyndigheter la en god grund – mellan 1966 och 2005 växte Botswanas ekonomi snabbare än i något annat land i världen – och idag anses landet vara stabilt och välartat, både ekonomiskt och politiskt. Men diamantgruvorna sinar, höga siffror fattiga och aidssjuka spökar och den populära presidenten Ian Khama har fortfarande en del att stå i.
Vi byter bilen och vägarna mot det vanligaste transportmedlet i Okavangodeltat, en mokoro. Kanoten tillverkades förr av urhuggna trädstammar men nuförtiden görs de av glasfiber. Lättare och längre hållbarhet, samtidigt som man bevarar de få stora träd som finns kvar runt deltat. Petzi, vår guide, stakar oss skickligt ut från flodkanten och snart är vi omgivna av näckrosor, papyrus och vass. Fiskar hoppar runt kanoten och örnarna skriar ovanför. Kommer vi att stöta på några krokodiler eller, ännu värre, flodhästar, undrar jag, växlande mellan spänning och fasa. Men turen går stillsamt över vattnet och för en gångs skull är jag glad att det inte blev några möten med vilda djur.
Via Caprivi-remsan, den smala, krokiga landremsan som sticker ut från mängden bland de annars spikraka landsgränserna dragna med penna och linjal av 1800-talets kolonisatörer, äntrar vi gränsen in till Namibia.
Endast en handfull procent av befolkning är afrikaaner eller av tyskt påbrå – vita – och ändå tycker jag mig se dem överallt. Var är resten av befolkningen? Är det så att vi sällan ser den stora massan när vi reser? De bättre bemedlade befolkar gator och torg, turismföretag och affärer medan den största delen av befolkningen alltsom oftast befinner sig på landsbygden eller i städernas utkanter – dit turister sällan når. Genom bilrutan tittar jag ut över stenar och torrt gräs och undrar var alla håller hus. Men även om Namibia är känt för sina olika folkgrupper, från herero till himba, är det inget konstigt att behöva leta efter folk. I ett land mer än dubbelt så stort som Sverige lever bara drygt 2 miljoner. Huvudorsaken torde vara de stora ytorna otillgänglig natur. Vitt skilda naturtyper, från det frodiga floddeltat till ökenområden med få droppar årligt regn, täcker stora delar av landets yta.
- Floden svämmar över en gång om året, säger afrikaanern Sarel som driver en liten camping i trädgården.
Hans hus är byggt ett tjugotal meter från Okavangofloden. Den branta sluttningen på andra sidan är Angola. Han visar med handen hur vattnet tidigare stigit upp över stranden, verandan och in i huset.
- Vi vet aldrig hur högt vattnet kommer att nå. Oftast tvingas vi flytta in till stan i ett par månader tills vattnet runnit undan. Men nu har vi lyft upp huset och hoppas kunna stanna hemma i år.
Allt vatten borde ge rik jord, tänker vi, men Sarel berättar med en suck att folk i regionen aldrig odlar några grödor. Skörden förstörs av översvämningarna varje år och arbetet lönar sig inte.
- Dessutom får folk bidrag från staten när de bor här, så ingen anstränger sig särskilt mycket.
Vi tror att vi hittat den ultimata utmaningen i Khadoum nationalpark, en relativt okänd och orörd park där fyrhjulsdrift är ett absolut måste och elefanterna förstör campingplatserna snabbare än de kan restaureras. Men det visar sig att Khadoum är så vilt att vi inte tillåts köra igenom utan sällskap av ett annat fordon så något besvikna beger vi oss till den betydligt mer kända, tillrättalagda och välskötta nationalparken Etosha istället. Den plats i Namibia som flest turister besöker, omkring ett par hundratusen per år. De är dock inte så många att de skymmer utsikten. Tvärtom spanar vi strax ut över något som närmast kan beskrivas som en annan planet. Vandrandes över den uttorkade saltsjön där gråvit mark möter blå himmel är det fullt möjligt att lyssna på tystnaden.
Vid kusten möter öknen havet och Atlanten rullar in med kalla, arga vågor. Himlen är grå och molntäckt, från morgon till kväll känns det som, något som är typiskt för kusten får vi veta. Skelettkusten kan bara beskrivas som fulsnygg. Det finns helt klart något intressant och vackert i det karga kustlandskapet med sina små orter med till synes malplacerad tysk arkitektur. Och alldeles inåt land tornar makalösa sanddyner upp sig, mer öken så som de flesta av föreställer oss den, än Sahara. (Den vanligaste typen av öken är klippöken, inte de mjuka guldfärgade sanddynerna som i Namibia.)
Efter ett par dagars stopp i huvudstaden Windhoek är vi tillbaka med sand under fötterna. Sossusvlei, känt för sina iögonfallande röda sanddyner, är vårt nästa stopp. För första gången under resan ställer vi klockan och vaknar långt innan solen gått upp. Vi spanar i smyg på de andra ekipagen på campingen, kan vi vara först vid grinden in till Sossusvlei? Det känns som en tävling och ger onekligen en extra ilning av energi innan morgonkaffet har gjort sitt. Vi kör den knappa timmen ner till Sossusvlei och Dead vlei och parkerar nedanför sanddynerna lagom till att solen börjat klättra över horisonten. Nu ska vi bara ta oss upp över dynerna. Det är lättare sagt än gjort, tung sand innan klockan sju på morgonen kräver helt klart lite mental peppning. Men snart står vi i Dead vlei och framför oss har vi de kända, döda träden som vi sett på bild åtskilliga gånger. Nu är det bara det första solljuset som saknas. Vi väntar och väntar. Jag står redo med kameran i näven och Brian vänder sig om mot soluppgången just som jag känner den första lilla försiktiga regndroppen landa på nästippen. Hade vi lyssnat på väderleksrapporten hade vi vetat att morgonen skulle vara molnig, med risk för regn. Även i öknen. Något besvikna rycker vi snart upp oss – dåligt väder kan vi inte göra något åt. Solen tittar så småningom fram mellan molnen och vi går på upptäcktsfärd bland de döda träden.
Sand i överflöd fortsätter som ett stadigt tema i Namibia, från adrenalinfylld fyrhjulingskörning till en övergiven by där dynerna gått genom husen. Kolmanskop var en liten gruvby och övergavs på 1920-talet. Numera är det en attraktiv turistattraktion, men trots närvaron av en guidad grupp turister har de övergivna husen en stark, orörd dragningskraft. Vi väntar otåligt på att guiden ska prata klart så att vi får gå omkring på egen hand, utforska och fotografera. Jag har redan fingret på avtryckaren. De tomma rummen som till hälften fyllts av sand kittlar fantasin så till den grad att det känns som om vi promenerar omkring i en science fiction-film. Små spår här och där vittnar om livet i byn medan den fortfarande blomstrade men nu har öknen tagit den helt i besittning.
Vi har en plats kvar att besöka i Namibia; Fish river canyon som är världens näst största kanjon efter Grand Canyon i USA. Den kan upplevas till fots, och det med rätta för att kunna ta in dess storslagenhet men vandringarna arrangeras endast sommartid och vi får nöja oss med att insupa den makalösa utsikten från åtskilliga vypunkter längs dess kanter. Vi har den enorma klyftan helt för oss själva, förutom den rejäla skorpion som smyger upp bakom mig, vill säga. Jag hoppar åt sidan och drar en suck av lättnad över att jag inte stod närmare kanten. Mer än 500 meter ner till botten, förbi tusentals vassa stenar och förmodligen betydligt fler skorpioner.
Vi är på väg mot gränsen till Sydafrika när vi får vårt första större problem med bilen på hela resan. Strandade vid vägkanten arbetar Brian i åtta timmar på att fixa det hjullager i höger framhjul som kollapsat innan vi slutligen äntligen försiktigt kan köra vidare mot närmsta större stad, 150 km bort. Vi korsar gränsen till Sydafrika vid midnatt, parkerar bland lastbilarna alldeles utanför grindarna och kokar oss en kopp te innan vi utmattade kryper in i tältet.
Sista etappen på en fantastisk resa
19 april 2013
Sydafrika kommer trea på listan över världens länder med störst biologisk mångfald. Vi tvivlar inte på saken när vi på ungefär en månad färdas genom het öken, via vild Atlantkust, tät skog, höga berg och djupa dalar, savann och mjuka sandstränder längs den varmare Indiska oceanen. Landet har till och med en hel del endemiska djurarter, det femte rikaste i Afrika när det kommer till däggdjur, fåglar och reptiler som enbart återfinns i Sydafrika.
Min bror kommer på besök och åker med oss i bilen under ett par veckor. Det är hans första besök i södra Afrika. På två veckor klämmer vi in safari i Kgalagadi Transfrontier Park, off road-körning längs Atlantkusten, vinprovning på vingård och utsikten över Kapstaden från Taffelberget. Sydafrikas mångfald, återigen. Från rytande lejon till sofistikerat stadsliv, båda representerar landet väl.
Strax efter Kapstaden når vi kontinentens sydligaste punkt. Vid en osynlig linje möts Atlanten och Indiska oceanen. Närmre Sydpolen och längre hemifrån än såhär kommer vi inte i Afrika. När en busslast brittiska pensionärer tagit sin gruppbild är det vår tur.
Vi följer kusten runt hela landet och passerar genom ett antal små, mysiga orter där den gemensamma nämnaren är de långa sandstränderna med rejäla surfvågor. Klimatet och havsvattnet blir varmare och attityden alltmer avslappnad efterhand som vi kör österut. Efter East London kör vi inåt land mot Drakensberg-regionen.
Sani pass, den 9 kilometer långa sträckan i ingenmansland mellan Sydafrikas och Lesothos gränsposteringar, kräver fyrhjulsdrift och erfarenhet. Inte sällan råkar resenärer ut för snö, tät dimma och häftiga regn – något som snabbt förvärrar situationen när vägen är en smal, kringelkrokig grusväg med ungefär 2 000 meters stigning från början till slut. Ett kallt, envist regn följer oss hela vägen upp och på kvällen tar det oss över en halvtimme att köra de 500 metrarna till huset vi ska sova i eftersom vi bara ser någon meter utanför bilen i den täta dimman. Har vi någonsin frusit så? Iklädda lager på lager lagar vi mat med stela fingrar och andas moln. Vi sitter en stund vid en brasa och får sällskap av en gammal hund med frost i pälsen. När han lägger sig till rätta framför elden kryper vi ner i våra sovsäckar och drar en traditionell tjock Lesotho-filt över oss.
Vi vaknar till strålande sol, frisk bergsluft och ljudet av bjällror från fåren som betar sig fram genom landskapet. Från bergets kant, där fåren utan tvekan klättrar nerför sluttningarna, ser vi ut över en molntäckt dal. Vägen som vi snart ska köra nerför igen slingrar sig genom landskapet.
- De som la den här vägen måste ha haft roligt, säger Brian som gillar den här typen av utmaning.
Vi är glada att vi fick chansen att uppleva Sani pass nu eftersom det går rykten om att den ska asfalteras. Vi nedstiger de tre kilometrarna till havsnivå igen och når vågorna utanför solvarma Durban samma dag.
Från Durban kör vi genom Swaziland där vi snart inser hur nära slutet vi är, på väg mot vår allra sista gränsövergång på resan. Är det redan över? Det har gått så fort! Vi är tacksamma att vi har familj och vänner som väntar på oss, det gör att slutet känns mindre sorgligt. Vi konstaterar att om vi plötsligt vann på lotto, då skulle vi inte tveka att vända och köra hela vägen upp igen. Det känns konstigt att tänka att resan, som vi jobbade så hårt i ett och ett halvt år för att förverkliga, redan närmar sig sitt slut.
Så fort vi rullar in över gränsen till Mocambique, med södra Afrikas dyraste visum i passen, fyller jag lungorna med luft medan det pirrar i magen. Det är märkligt hur det kan vara en sådan tydlig skillnad mellan två grannländer som på lite avstånd är så lika. Jag vet direkt att jag är tillbaka i Mocambique. Människorna, dofterna, vyerna. Och språket förstås. Jag letar febrilt i hjärnan för att plocka fram den lilla portugisiska jag har lärt mig genom åren.
När vi har passerat Maputo gör vi en avstickare till Chokwe, en stad och en region som drabbades hårt av översvämningar i januari i år. Vi visas runt i området av representanter för Chokwe Farmers Union, som stöds av bland annat Kooperation Utan Gränser. Längs gatorna inne i stan vilar högar med vad jag först tror är sopor, men sedan får veta är människors ägodelar, förstörda av allt vatten som fyllde husen. Jag ser några barn i skoluniform men desto fler utan, på gatorna och runt husen. Varför är de inte i skolan denna fredagmorgon?
- Det är ingen helgdag idag. De flesta har helt enkelt bara inte råd att betala skolavgiften, säger Ercília Xavier som arbetar för Chokwe Farmers Union.
Ute på ett fält jobbar ett tjugotal kvinnor med att reparera den vattenkanal som bevattnar fälten. Först när den är lagad kan de börja odla igen och försörja hela det kooperativ som är beroende av grödorna. Värst av allt är att se husen, som inte längre kan kallas hus. Fortfarande efter ungefär två månader bor stora delar av Chokwes invånare i bristfälliga boenden. Dona Roda Manganhe bor tillsammans med sina sex barn och två omhändertagna föräldralösa barn i vad som tidigare var deras hem. Väggarna som tidigare var tillverkade av lera har bytts ut mot presenningar, madrasser och allt tygmaterial är förstörda. Hon kämpar för att kunna försörja alla barnen. Delfina Paulo Novela bor tillsammans med sitt förädralösa barnbarn. Hennes hus på ungefär 15 kvadratmeter har jordgolv och lertak, men inga väggar.
- Regeringen hjälpte till med mat och tält till en början, men det är helt enkelt ett för stort distrikt, de har inte kapaciteten att hjälpa till mer, säger Leonor Chambal som är ordförande för Chokwe Farmers Union. Vi behöver fortfarande mycket hjälp.
Dona Roda gråter. Jag inser att det nog är första gången jag ser en mocambikisk kvinna gråta. De lever ofta så tuffa liv men visar det sällan utåt. ”Alla var så glada trots eländet” är en vanlig kommentar från folk som besöker afrikanska länder. Som om man inte får sjunga och skratta när man bor i ett hus gjort av lera? Men visst är de starka och visst fascinerar det även mig. Var får de sin styrka ifrån? Hur skulle jag och mina vänner hantera situationen om våra hus förstördes och vi hade flera barn att ta hand om men inga pengar? Vi åker därifrån med magknip av önskan att kunna hjälpa mer men människorna vi träffar är många, behovet överväldigande stort.
Två dagar till på resan. En natt till i tältet. Vi firar med blandade känslor med att äta på campingens restaurang. Snart är dagen kommen och vi närmar oss Vilanculos. Allting är så bekant, vi har kört den här vägen så många gånger förut. Det känns som om vi bara kört in till stan på ett snabbt ärende, inte som om vi har kört hela vägen från Sverige.
Jag minns så väl min första dag i Vilanculos. Hur jag och min medresenär möttes av organisationen vi skulle arbeta för. Hur vi knappt trodde det var sant när vi upptäckte att vi skulle bo bara några meter från den längsta tropiska strand vi någonsin sett med utsikt över öarna i Bazaruto-arkipelagen i horisonten. Hur vi snart insåg att Vilanculos är paradiset på ytan men alltid skaver en aning i hjärtat, det finns så stora behov, så många människor som lever i utsatthet. Aldrig hade jag kunnat tro där och då att jag skulle träffa zimbabwiern Brian, att han skulle följa med mig tillbaka till Sverige och att vi många år senare skulle förverkliga vår gemensamma dröm om att köra bil genom Afrika.
Familjen väntar utanför huset, en champagneflaska öppnas och vi blir överösta med kramar, gratulationer och beröm för att ha nått vårt mål. Jag blinkar och ler som en fåne och försöker tänka en enda klar tanke. Har vi verkligen kört hela vägen hit? Tanken är svindlande. Men här står vi nu, så det måste vara sant. Hemma i Sverige har årstiderna passerat från höst till vinter till vår, folk har levt sina liv som vanligt medan vi har tillbringat sju månader på resande fot. Vi har kört 29 551 kilometer genom 24 länder. Och vi skulle göra det igen imorgon om vi fick chansen.
Vad tar jag med mig på vägen tillbaka in i vardagen? Inspirationen och nya kunskaper som resan har gett, gästvänligheten och berättelserna från människor vi mött, vetskapen om att mycket går framåt i Afrika – här finns så mycket mer liv, kärlek och framtidstro än de problem vi oftast ser på nyheterna hemma. Som en sista hälsning skickar jag i tanken en bamsekram till alla de barn vi har sett, mött och lekt med under resan. Ni är Afrikas framtid och jag tror på er.