Tredje dagen: Pajala

Det här är ett inlägg i samarbete med Heart of Lapland.

I Pajala var det dags för både lite jobb och lite vila. För mig är det verkligen avkoppling att komma till Pajala. Trots att vännerna där nu är heltidsarbetande småbarnsföräldrar med full rulle på schemat varje dag lyckas de hitta små stunder att umgås och får en alltid att känna sig välkommen. I övrigt är det skönt att bara vara. Ta en hundpromenad eller en tur på sparken och veta att storstadspulsen är långt borta.

Men först tittade jag in hos Jesper Spåra i Vildmarksmekka-butiken. Det är en frilufts-, jakt- och fiskebutik i centrala Pajala som mina vänner startade upp för några år sedan och som Jesper nyligen tagit över. Han tog steget och lämnade Uppsala, jobb och allt och kom upp till Norrbotten för att utbilda sig till fiskeguide och hitta ett jobb där han förhoppningsvis skulle få vara utomhus lite mer. När butiken blev till salu var det inte mycket att tveka på. I verksamheten ingår också fiskecampen Camp Onka vid Lainio-älven, där Jesper lär hålla till en del i sommar med flugfiskespöt.

Sedan gick turen till byn Teurajärvi för ett besök hos Andreas Holland och Anette Jönsson på Arctic Circle Adventure – och deras 45 hundar! Redan färden dit blev spännande. ”Ring mig när du kommer till Teurajärvi” sa Anette. Sagt och gjort, när jag rullade in i byn plockade jag upp mobilen. ”Sväng in på Hällforsvägen. Det är en lite mindre väg och du får ta det lugnt för det är lite halkigt, med svallis på sina ställen.” Jag tittade ner på vägbanan framför motorhuven. Det såg ut som en hockeyrink. Svallis innebär att vatten och is runnit sidledes och gett lutning åt vägbanan, vilket förstås försvårar ytterligare att behålla greppet. I låg hastighet rullade jag på den lilla skogsvägen medan husen blev allt färre längs sidorna och hoppades att jag inte skulle glida av och hamna i en snödriva. ”Vid sista röda huset svänger du och då kommer du till en vägbank som går över sjön så att du kommer ut till oss på ön. Se bara till att ha käpparna på din högra sida.” Jag bara gapade. Ö? Sjö? Vägbank? Men snart såg jag deras röda fina gård på den lilla ön kanske 100 meter ut i sjön. Anette, med rötter i Teurajärvi, och Andreas, ursprungligen från Tyskland, mötte mig på gårdsplanen och vi tog en tur bland hundarna innan vi slog oss ner i köket och de fick berätta om sin verksamhet. Det var hundarna som förde dem samman en gång i tiden och intresset för hundspannstävlingar och jakt gick så småningom från hobby till arbete. Eller ja, livsstil är nog rätta ordet.

Sedan fick jag och bilen en välbehövlig paus i Pajala. Hundpromenader, en tur till kaféet i byn, lite plugg medan det var lugnt i huset, lek med barnen, renskavsgryta till middag. Och som en bonusavslutning – norrsken vid läggdags. Jag hann bara dra på täckbyxorna över pyjamasbrallorna, hugga tag i stativet och ge mig ut på gatan innan det började falna och försvinna, men några sekunder av den magiska gröna dansen fick jag se.

Det är alltid vemodigt att säga hejdå till vännerna häruppe men den här gången kändes det lyxigt att kunna säga ”Vi ses snart igen!” – för i april blir det bröllop minsann!