Tillägnat alla er andra hästtokiga därute

Visingsö, där jag var för Expressens räkning häromveckan, har många hästar. Väldigt många hästar. Vilket kan vara en anledning till att jag trivdes från första stund. När jag hade kört av färjan och hittat mitt vandrarhem körde jag över ön för en första översikt (det visade sig gå ganska snabbt, den är inte så stor) och när de ändlösa hagarna som vetter ner mot Vättern med betande hästar aldrig tycktes vilja ta slut bara gapade jag.

Jag tillbringade varje fredag eftermiddag i stallet under alla barndomens skolår. Men en ridlektion i veckan var vad den lilla Anna klarade av – det var utmaning nog. Läskiga ridlärare, läskigt med hoppning, läskiga äldre tjejer. Jag blev aldrig en av de där tjejerna som formligen bodde i stallet men något fick mig att bita ihop och komma tillbaka vecka efter vecka. Efter gymnasiet var jag nog den sista som gänget från ridskolan skulle gissa skulle jobba med hästar.

Men något hade släppt och nu var jag fri att utvecklas med hästarna på egen hand. Det blev jobb på islandshästgård med turer och ridläger, en enorm hästgård med westernridning för barn i USA sommaren därpå, lite western i Sverige nästa sommar och så tillbaka till islandshästgården. De där åren är den tid i mitt liv jag kan längta allra mest tillbaka till. Doften av våt hästman efter ett sommarregn får det att riktigt suga i magen när minnena kommer flygande tillbaka.

Med åren har respekten och förundran för hästen bara vuxit och att börja rida igen efter en paus på sex år är det bästa beslutet jag fattat på länge. Numera rider jag Ebba två gånger i veckan och jag är så glad att jag har fått chansen att lära känna henne och lära av henne. Att min livsstil någonsin skulle innefatta en alldeles egen häst är snudd på ett skämt är jag rädd, men jag tillåter mig själv alltjämt att dagdrömma. Om en inte alltför stor häst som jag skulle tillbringa varje ledig minut med. Kunna rida helt utan utrustning, utveckla en så subtil kommunikation att vi är de enda som är medvetna om att den pågår. Och emellanåt sadla upp med ridväskor och ge oss ut i timmar i skog och mark. Eller bara rida in till byn och köpa lite mjölk.

Några vackra fyrbenta från Visingsö. Den sista bilden summerar för mig mycket av vad som är så fascinerande med hästen; den komplexa enkelheten. Genom att gå fram och börja klia en annan häst på ett ställe berättar hästen var det kliar på honom själv och kan därmed få hjälp att klia där han själv inte når. Genialt och basic på en och samma gång. Precis som hästarna själva.